Om när allt är vackert

Vet ni...man brukar ju säga att allt blir väldigt vackert när man är kär. Det tycker jag har varit ganska löjligt sagt. Jag menar, hur klyschig får man bli egentligen?? Men liksom det mesta jag tyckt och tänkt om innan jag stöter på det, upplever det eller förstår det, måste jag äta upp allt jag tidigare sagt när det väl kommer till kritan.

För en vecka sedan begav jag mej söderut, till en lite större stad, med lite större människor. Där umgicks jag med min pojkvän i dagarna 6 och det var underbara dagar! (Ifall du är ett Eftisbarn som läser, kan jag med fördel be dej sluta läsa nu, för vi minns ju alla hur det gick när vi såg Pocahontas...) Detaljer och så tänker jag inte skriva om, men om du har en gnutta till fantasi så kan du ändå föreställa dej. Hur som helst slogs jag av poängen med detta inlägg när jag körde hem:

Vädret var väldans tråkigt. Mulet, fast bara så pass mycket att himlen var vit...inte grå och mörk som ovädersmoln kan vara. Inte blå med vita molntussar. Utan bara vit. Allt det blåa var prydligt inbäddat i sitt vita täcke och där bakom lyste solen och spridde ut sitt ljus bakom det vita, så att hela världen tappade färger och blev...vit. Inte speciellt spännande liksom. Och där kom jag körande i min bil, fullständigt fullproppad med kärlek och lycka, och såg ut över havet som återspeglade allt det vita och tänkte såhär: "Aldrig i mitt liv har jag sett något så vackert!"

Och precis när jag tänkte den tanken, tänkte jag en till: "Fast egentligen är det ju väldigt fult... men inte om man är kär. För då är allting vackert!"

Så nu vet ni det - till och med vita dagar blir vackra när huvvet är fullt av rött. Och nu ska jag sluta skriva innan jag får för mej att att göra bloggen rosa! ...Vilket jag inser att den faktiskt redan är... men ni fattar poängen!

Love love love <3

PS. Fatta alltså att jag behöver en iPhone - ni ser ju aldrig vad jag ser! DS.