onsdag 23 januari 2013

All by my self

Jag trivs med mitt jobb...faktiskt...än så länge. Med det sagt betyder det inte att jag vill fortsätta speciellt länge till. Men det har varit något som gnagt inuti mej som jag inte kunnat sätta fingret på, men som ploppade upp till ytan igår när jag besökte min gamla skola - jag saknar the company of människor i min ålder..!

Min kolleg(or)a är alla väldigt trevliga och jag tycker massor om dem. Men de är alla ganska mycket äldre än jag och det märks speciellt tydligt när vi lunchar tillsammans: Jag, som annars tycker om att prata, öppnar munnen enbart för gaffeln och hans påhäng eftersom alla andra endast pratar om sina barn, dess aktiviteter, knasiga äkta makar och de hundraelva fönster som måste tvättas... Jag har liksom inget av dessa... än.



En annan sak som uppenbarades för mej igår var vuxna människors...ja, jag vet inte, elakhet? Jag kom nämligen körandes i min bil när jag på låååångt håll fick se en gammal man korsa gatan. Jag har aldrig i mitt liv sett någon ta så små steg! För honom tog det säkert 5 minuter att gå över gatan, som var ca 10 meter bred (eller jag har ingen aning hur breda gator är??). När jag väl kom fram och stannade för honom var han redan halvvägs och kämpade tappert fram över den hala vägen... medan vuxna män och kvinnor susade förbi, som om han inte fanns över huvud taget. Snacka om mr Cellofane!



Hur kan vuxna människor bete sig så? Förstår de faktiskt inte att hjälpa honom? Vem har uppfostrat dem isåfall?? Eller vill de inte? Vem har isåfall, ännu mer, uppfostrat dem?? Vårt samhälle kanske förespråkar All by my self. Fast det gör inte jag.

måndag 14 januari 2013

Klagovisan

Jag har varit på turné. Ingen lång, bara över helgen, men den kommer att pågå nån vecka framöver. Jag är nämligen med i en musikal som nu i vår ska turnéra så smått runt om i svenskfinland. Från dröm till verklighet heter den.

        Sally  Anna      Prästen     Håkan 
Och det är väl roligt minsann tänker man?! Musikal, resa, nya ställen och människor, god mat och trevligt sällskap - allt som är alldeles underbart! Men nä-e hörni, påriktit, att turnéra är faktiskt ingen dröm som blir till verklighet. Snarare en verklighet som blir till en mardröm! Långt borta är alla ställen utom hemma, bilarna är små och trånga, mina knän beter sig som 80-åringar och skriker så fort de trycks in i den fullastade bilen. (Liknelsen är här med 80-åringarnas knän, och inte själva 80-åringen!) Kallt är det överallt i detta lilla land och sent ska allting vara. Eller tidigt. Antingen ska man stiga upp i ottan, eller så ska man vara vaken hela natten. Fast helst allt på samma gång.

Nä, dethär med att turnéra är jag inte skapad till. Men det är ju skönt att kunna sålla bort något från sin vad-göra-i-mitt-liv-lista. Så, artisteri med turnéring stryker vi!

Fast lite bra var det ju nog också, speciellt denna plats: Voffeli och Kaffeli - det bästa 
kaféet jag varit på på år och da'r. Besöker ni Ekenäs, är detta ett måste!





söndag 6 januari 2013

När magen dammsuger

Jag gör, inte ofta, men tillräckligt många dumma beslut för att det ska vara värt att skriva om dem. Jag är en tänkare som funderar, analyserar och överanalyserar allt. Och jag vet om det. Och det är kanske tur att jag vet det när jag ibland skulle kunna gråta ögonen ur mej för att nån annan fick sjunga solot i kören denna gång och inte jag - betyder det då att jag plötsligt har blivit kass på sjunga?



Men ibland försöker jag alltså vara spontan och ta beslut som jag inte funderat ett kvarts sekel på. Grejen med dessa beslut är att jag alltid ångrar dem efteråt.  Som den gången jag skulle köpa min första mobil (som jag fortfarande har kvar). Det beslutet tog jag på typ 2 dagar och det var ett beslut som innebar att hela min surt förvärvade sommarjobbslön skulle gå. Men ett snabbt beslut och ett snabbt köp senare stod jag där med en ny telefon i handen... En telefon som verkade vara alldeles otroligt kass! Känslan när jag satt där i bilen med min nya tingest i handen kan jag alltför lätt förnimma: magen blir som en dammsugare som suuuuuger i sig allt - allt utom panik och 4 ord: Varför gjorde jag detta? Att jag fortfarande har kvar den tyder ju dock på att historien fick ett lyckligt slut trots allt.


Samma känsla uppstod igen när jag blivit ihop med min första, riktiga pojkvän. Igen försökte jag vara spontan och ta livet med en klackspark och jag gav mej in i ett förhållande som denna låt skulle kunna beskriva:



Men igen, efter väldigt få dagar, kom samma ord i min hjärna och hjärta: Varför gjorde jag detta? Inte långt därefter var jag singel igen.

Och nu är dammsugaren igång igen inuti mej. Men denna gång dammsuger den varken upp telefon eller pojkvän... Utan Jack. Katten i mitt liv. Jag försökte vara spontan och tog beslutet att skaffa katt på en dag (även om det är något jag länge längtat efter). Och vóila, här står jag nu, öppen och spontan med ånger upp till hakan. Det är  inte det att jag inte skulle tycka om honom, eller tycka att han är otrevlig. Det är bara det, precis som alla som varnade mej för att ta katt sa, att jag inte har tid med en katt just nu. Jag är borta alldeles för mycket och jag tycker så synd om Jack som måste vara ensam hemma.



Min mages dammsugare har startat igen och nästa gång jag ska gör att förhastat beslut ska jag tänka efter först!