De bästa och sämsta lärarna

Jag hade en gång en lärare som var den bästa man kunde tänka sej. På ett annorlunda sätt. Hon var för det första en duktig undervisare, som gjorde föreläsningarna intressanta och roliga att lyssna på. Dessutom var hon ivrig och entusiastisk för sitt jobb, vilket smittade av sej. För det andra, och detta är vad som gjorde henne bättre än alla andra lärare, var hon alltid på elevernas sida. Hon hjälpte oss att förverkliga de drömmar och målsättningar vi gjort upp, hon var den man kunde vända sej till om man hade problem med allt från examinationsuppgifter till hjärtesorger. Hon hjälpte oss som grupp, fick oss att växa tillsammans, skrattade med oss och grät med oss och den finaste tiden jag minns från den skolan stod hon i kulisserna med sin regissörs hatt på huvudet. 

Som tack för allt det fina hon gav oss, det som gjorde det värt att gå till skolan en svinkall decemberdag, när allt var mörkt och sjabbigt, tackar hennes kollegor henne genom att anklaga henne, hacka på henne och, som jag ser det, misstolka saker med flit. Nu slutar hon sitt jobb som lärare. 

Men, som hon själv sa, är hon värd mycket mera än det där. Och jag håller av hela mitt hjärta med henne! Jag hoppas hon hittar ett jobb som är 100 gånger roligare, men kollegor som fattar att uppskatta hennes handlingar! För vi som fick den äran att ha henne som lärare vet att nån bättre finns inte!

Så, om du som läser detta är en av hennes forna kollegor - se dej i spegeln, skäms ögonen ur dej och be att hon tar ditt jobb istället. Det borde vara du som gick och inte hon.