Är det inte konstigt att de yrken man som barn uppmanas att se upp till, blir nedvärderade när man blir vuxen? För, ta vilken barnbok som helst och alla yrken som chaufför, brandman, ambulansförare, butiks"tant" och lärare höjs till skyarna, framställs som förebilder och är varje barns yrke i lek och fantasi. Drömmen om att man ska bli en "busschaufför med glatt humör" uppmuntras, byggs och hejjas på av de vuxna...
Och det var den handlingen, eller snarare frånvaron av handling, som fick mej att skriva detta inlägg. Jag har åkt mer buss det senaste halvåret, än jag gjort hela mitt liv innan... och det gör mej ont att jag känner mej duktig när jag säger "hej" och "tack" till busschauffören när jag stiger på och av. Och jag känner mej snäll och trevlig därför att ingen annan gör det. Varför är det så? Varför behandlas de människor som faktiskt gör konkreta handlingar för oss, som en del av inredningen? Sluta med det, hörni!
Och till sist en helt annan sak... Idag har jag sett minst 10 män gå omkring med små bagar. Är det 2014-talets nya herrmode? Jag vill inte vara negativ... men, really?? Och vad ska man kalla dem? Man-bag går jag inte med på. Kanske en sammanslagning: mags? "Han tog sin mag och gick" M-m...det kunde funka!
