Toalett, svett och en flicka så nätt!

Varför är rediga, nyktra män så dåliga på att ge komplimanger? Det skulle jag bra gärna vilja veta! "Se oli tosi kaunis tyttö!" Så sa en man till mej på stan idag, som på svenska lyder "vilken vacker flicka!"

Denna dagen hade jag precis varit och städat det sista i min lägenhet, toaletten och kylskåpet skrubbades rena, de sista sakerna bars ut och dörren till Jeppis stängdes. Jag var svettig och trött, hade inte duschat eller tvättat mitt hår, hade struntat i min dagliga Mary Kay procedur och hade på mej de rörvänligaste kläder jag kunde hitta, när jag promenerade genom stan. Det enda upplyftande i mitt anlete kunde möjligtvis ha varit min blick, eftersom jag precis köpt en present till min bästa vän.

Då, i detta anskrämliga tillstånd ler en smått ostadig man med hela ansiktet mot mej och säger dessa ord "vilken vacker flicka!" Jag antar att de flesta kvinnor skulle ha känt sej förnärmade och gett honom en kylig blick tillbaka. Men det gjorde inte jag. Jag kände mej inte oförrättad, utan glad! Tänk att denna man kunde se det vackra i mej just då. Det tackar jag honom för!

Och till er alla män (och kvinnor i all sin dar!), som inte sitter på en parkbänk med en flaska bredvid er, varför har ni så svårt att ge komplimanger? Vi blir faktiskt glada av att höra att vi är fina, vackra och söta... och liksom "älska mej mest när jag förtjänar det minst" funkar också bra att adaptera till snygghet. Mannens ord idag skulle inte ha träffat lika härligt om jag skulle ha kommit svassande i min balklänning med en krona på huvudet. Om inget annan tycker jag är fin då, tycker jag ju det åtminstone själv!

Så, fatta att ge komplimanger och att skönhet kommer inifrån. Knappast var det ju ändå svetten han komplimangerade...

Sagan om Jeppis trilogin - epilog

Detta året... det har kanske inte varit det lättaste och jag är glad om jag inte behöver göra om det. Men det har hur som helst fått fungera som epilog för Sagan om Jeppis.

Min studier tog slut och för ett år sedan skulle jag ta ett försiktigt kliv in i arbetsvärlden. Samtidigt tog jag ett kliv in i musikal/artistvärlden...och utan att jag trott att jag någonsin skulle göra det igen, tog jag ett bamsekliv in i kärlekens värld.

En speciell blombukett...

Jobb:
Jag lovade mej sjävl dyrt och troget att inte börja jobba som barnträdgårdslärare när jag blev utexaminerad. Det gick ju inte så bra med det, eftersom jag började som Eftisledare. Men tackvare supersnälla och mysiga barn har året på den fronten varit mycket mer tillfredsställande än jag någonsin trott var möjligt! Om du som läser är ett av mina barn, så tack! Ni gjorde mitt jobb så mycket bättre!

Musikal:
Om jag längtat efter en pojkvän i alla mina Jeppisår, hade jag nog ännu längre längtat efter att få medverka i en musikal. Och hör om min häpnad när jag fick chansen precis när det inte kunde passa bättre in i mitt liv! Mycket av min lediga tid gick åt till att öva och förbereda inför premiären och turnerandet som senare skulle följa. Tyvärr gick kanske inte alla mina förväntningar i uppfyllelse och suget efter mer slokar nu lite... Men jag hoppas att min låga tänds igen - det skulle ju ändå vara underbart att få sjunga sin sång på Tony Awards!

Kärlek:
Sååå, till det som dominerat hela detta år... grunden till epilogen och prologen till nästa historia. När jag började mitt jobb för snart ett år sedan hittade jag en morgon en mystisk blombukett på min bil... Och nu skulle det sitta bra med: "och på den vägen är det!", men nu sa jag inte det...

Jag luskade ganska snabbt ut vem det var som lämnat blomstren, även om det minsann gav mej huvudbry och misstrogna aningar. Men samma kväll gick vi tu en promenad och bestämde oss för att börja dejta! Tjohejj! Nu hade jag äntligen dragit upp min prins på glasberget! Och nu kunde det bara börja glida nerför...

Och nu ska här sägas: tack och lov för att jag har haft ett förhållandevis lätt jobb, en förstående chef och snälla barn! Och en plats där jag kunnat sjunga ut...för all min tid, tidigt som sent, ledig eller oledig, har gått åt till att fundera över min käresta. Ibland har huvudet varit så fullt av dumheter, att kamelen skulle ha rymt igenom nålsögat femtielva gånger enklare än jag kunnat tänka mera. Och nu ska jag säga dej ett sanningen ord, så lyssna noga och glöm det aldrig! Kärleken är inte så som den ser ut i Hollywoods alla filmer. Och om du för en minut tror det, så          G L Ö M   D E T! Kärlek är härligt, bäst och mest på alla sätt och underbart som få, men inte så lätt som man tror. Utan ganska krångligt faktiskt.

"I love u, and u love me" och så POFF e allt ENKELT!
...not.

I ett år har jag alltså jobbat lite, musikalat lite...och förälskat, funderat, tvekat, tyckt om, ångrat, tänkt, ogillat, ändrat på, älskat, bråkat, blivit förlåten, gjort slut, gråtit, bönat och bett, skrattat och kramats väldigt mycket. Men, min kärlekssaga fick ett lyckligt slut trots all omvägar, missöden och krumbukter. Och jag fattar, ett år senare, varför det krävdes en epilog till Sagan om Jeppis...

I've already  told you - "love changes everything"

Häromdagen höll jag på att packa, fick nog och gick på en promenad i den pyttelilla staden... Jag gick en väg som jag ofta brukat gå, ensam eller tillsammans med min pojkvän. Men när jag kom till vägskälet, där jag alltid gått åt vänster, tvekade jag bara en sekund innan jag tog av åt höger istället. Mot vindens riktning. Åt motsatt håll. Och kanske är mina val nu inte vad som förväntas av mej. Kanske inte vad alla andra skulle göra. Kanske det inte är den lättaste vägen. Men alldeles säkert är det en ny väg, en ny chans och en ny era. En ny saga, helt enkelt.

Idag stängde jag dörren till Jeppis. För att kanske aldrig återvända. Det tar vi en sång på!

PS. Om du tycker jag har varit klychig, så ler jag och känner mej tillfreds. För ibland är livet just så klychigt att det är värt att skriva om det! DS.

Sagan om Jeppis trilogin - del 3 Kärleken

"Love changes everything" skriver Tim Rice så fint i sången med samma namn. För alla er som inte tror på klyschor - släng er i väggen! Det är super sant!

När jag kom till Jeppis var jag rätt snövit på alla förälskelsens och kärlekens fronter. Men efter en termin och ett jullov i den pyttelilla staden började kriget mot ensamheten ta en ny riktning. Snart skulle jag inte bara ge mej in i skottlinjen, utan dessutom bli träffad.

Det skedde såhär: 
OS i ishockey började strax efter jul. Jag och Sandra hade via Bengt och Ankan blivit bekant med några nya killar och tillsammans med dem inledde vi TV-övervakningens process. Den första kvällen de nya bekantskaperna skulle komma satt vi hemma hos Sandra och tittade. Sittplatserna var få och när the guy kommer in, låt oss för enkelhetens skull kalla honom Aragorn, får han plats strax bredvid mina fötter. Jag har väldigt fula yllesockor på mej och ursäktar mej bedrövat. Han ler och ger en komplimang... och ja, på den vägen är det. Pucken träffade rakt i hjärtat och blodsförlusten var stor! (Liksom förlusten i OS...)

Misstaget med denna romans låg i att jag så väldans länge längtat efter en pojkvän. Jag var minsann motsatsen till eftisbarnen (som du kan läsa om här!) Så när en intresserad kandidat plötsligt dyker upp, från verkligen ingenstans, föll jag pladask i hans armar. Utan att  för ett ögonblick tänka på att fortsättning följer...

Det gick alltså inte så bra. Jag gillade tanken på att vara tillsammans, inte honom...och vad han gillade vet jag inte riktigt. Och andra kvinnor får svara för sej själv, men jag gillade helt enkelt inte att bli buren, slängd och svängd hela tiden, överallt och jämt och ständigt... Jag kunde ju faktiskt gå och flytta på mej själv, om han bara hade bemödat sej om att fråga. Jag anser mej inte vara feminist, men lite stolthet har jag ju ändå i kroppen!

 Han gav mej i allafall min första kyss. Det var en total besvikelse. Inga fåglar kom och sjöng utanför fönstret, inga kaniner täckte för sina ögon med öronen, inga virvelvindar dansade runtomkring oss, inga fyrverkerier...ingenting. Min prinsessdröm rasade brutalt ihop, luftballongen fick punktering och Aragorn tappade sitt svärd... Så jag gjorde det ända rätta: "viii pjutte neer honom!" som galenskaparna så fint uttrycker sej och jag stod inför en mödosam resa tillbaka till kärleken. Men det visste jag inget om då, och tur var väl det!

För ja, du ska då inte tro att jag gav upp här. Ne-e då! Jag hade korpögon var jag än gick fram och förälskelserna bara radade upp sej. Som flest var det 5 stycken jag tyckte om på samma gång. Och nu kanske du skrattar, men det var verkligen mest bara jobbigt, för man blir ju alldeles handlingsförlamad och istället för att få åtminstone en får man ingen alls!

De 3 åren av mina studier tog slut alldeles för fort och jag utexaminerades utan en snygg karl bredvid mej... Men fäll du inga krokodiltårar ännu, för Love changes everything och ingen saga är ju komplett utan en epilog...

Sagan om Jeppis trilogin - del 2 Vännerna

Jag har sagt det förut...och jag kommer aldrig att sluta: att ha vänner är en av de största gåvorna du kan få! Och till alla er, mina vänner, tillägnar jag dessa rader...

Nu ska du inte tro att jag inte hade några vänner när jag först kom till Jeppis. För det hade jag visst! Men de vänner jag fick under dessa 3 år är inga vanliga vänner...utan sådana som Glinda och Elphie sjunger om i låten "For good". Vänner som verkligen betyder allt för dej, för att de mötte dej just då. Vänner som lyssnar på dej, skrattar med dej, tröstar dej, uppskattar dej, delar tankar, kläder, mat och husrum med dej... och som helt enkelt alltid finns där.

En av alla fenomenala vänner jag fick var Sandra. Hon kom också att bli den som stod mej närmast.

Screenshot från vår julkalender 2012

Sandra och jag möttes (typ) första gången när jag kommit innanför glasdörrarna till den nya världen som kallades universitet. Jag satt i en soffa, hon stod bredvid... och på den vägen är det. Sandra gick alltså på samma klass som jag, var lika gammal (och om du är uppmärksam nu inser du att även hon hade tagit ett mellanår efter gymnasiet), ville lika lite som jag bli barnträdgårdslärare...kanske ännu mindre till och med, hade brunt hår, var vimsig och...passade ihop med mej lika bra som Puff passar med Piff! Utan Sandra skulle jag aldrig vara den jag är idag. Utan Sandra skulle jag aldrig ha trivts så bra som jag gjorde. Utan Sandra skulle jag aldrig har struntat i tentor och åkt snowboard istället. Utan Sandra skulle jag aldrig ha kunnat berätta historien om den kvarglömda väskan på Svenska teatern. Utan Sandra skulle jag aldrig ha skrattat så mycket. Utan Sandra skulle jag aldrig ha lett mot min spegelbild. Utan Sandra skulle jag aldrig ha lyssnat på jazz. Och utan Sandra skulle jag aldrig ha ha haft en syster. Men, genom henne uppfylldes allt det där!

Vi två blev något av ett fenomen i skolan. Parallellen till Piff och Puff drogs otaliga gånger. Tillsammans med henne skaffade jag många goda vänner som förgyllde alla mina dagar. Och jag vill passa på att tacka all dem som spelade spel (fast ni inte ville:), kokade mat, gick på promenader, kom på bio, fixade min överraskningsfest osv. Ni är orsaken till att det känns jobbigt att flytta från den pyttelilla staden...

Den andra personen jag vill lyfter fram är en man...låt oss kalla honom Bengt. Bengt är en ung man som har ett underbart varmt hjärta! Väldigt snabbt insåg jag, och Sandra, att detta var en vän att lita på och snabbt blev Bengt en av mina käraste vänner. Han introducerade mej och Sandra in i musikskolans värld och genom honom och hans kompis Ankan, blev vi vänner med en stor skara musiker. Och tillsammans med dem har jag haft The time of my life.

Det senaste året, när Sandra flyttat och inte längre fanns i stan, har Bengt fått agera lyssnare och bollplank när jag i mina hjärtesorger inte har haft nån annan att vända mej till. Bengt...han är bäst helt enkelt!

Vännerna är de som gjort Jeppistiden värd att skriva om. Tillsammans med dem har jag klättrat upp på biotak, kollat på ishockey-os mitt i natten, rastat Bengts knäppa, härliga hund, åkt på den bästa Stockholmsresan ever, spelat otaliga spel, pratat kultur, vinterbadat, pinat mej igenom alltför många jazzkvällar, skrattat så magen nästan hoppat ur, sett väldigt bra filmer, blivit överraskad på min födelsedag, lärt mej virka... och levt med ett leende på läpparna.

Tack vare mina vänner har jag lärt mej se på mej själv med andra ögon. Snällare ögon. Vackrare ögon. Och genom mina vänner har jag fått stödet att tro på mina drömmar... och våga gå mot dem. Jag kan bara hoppas att jag får betyda lika mycket för dem, som de betyder för mej! Tack alla - jag älskar er!

Sagan om Jeppis trilogin - del 1 Skolan

När jag för 4 år sedan kom till den pyttelilla staden för att börja studera till barnträdgårdslärare, som det så krångligt, men vackert, heter, var jag en flicka som liten på jorden klev in genom glasdörrarna med beslutet att från och med nu vara den jag är. Inte den andra gör mej till. Jag tror att detta beslut med största sannolikhet skulle ha misslyckats om jag inte hamnat just på den plats jag kom att tillbringa 3 underbara år.

Det lustiga var att jag egentligen kunnat börja ett år tidigare. Jag hade sökt in och fått platsen året innan.  Då skulle jag ha hamnat i en klass med människor som för mej, mitt väsen och mina talanger, skulle ha varit förödande (Feel the drama!). Men efter gymnasiet hade jag bestämt mej för att ta ett mellanår och således sköt jag upp mina studier, accepterade plasten men väntade ett år med att börja. Om jag inte skulle ha gjort detta, skulle jag aldrig vara den jag idag så stolt kalla jag.

Jag hamnade med den bästa klass man bara kan tänka sej! Här, med mina nya vänner, vågade jag tro på mej själv. Tro på att jag i mej själv var duktig.

Skolan varade i 3 år. Ofta när man tänker tillbaka på perioder i ens liv kommer man bara ihåg de bra sakerna. Till exempel kommer mina bröder bara ihåg bra saker från sin militärtjänstgöring, vilket för mej är förbryllande eftersom jag kommer ihåg deras blickar när de stod i dörröppningen påväg tillbaka. Det var ju liksom ingen munter syn... Men naturligtvis kommer också jag bara ihåg roliga och bra saker från mina akademistudier!

Luciatåget 1:a studieåret

Som den bästa klassen ställer vi alltid upp när lärarna
behöver oss. Här agerar vi servitriser och diskare!

Å kolla! En kyckling-elefant!

Jag minns t.ex. den gången när vi på Pedagogik som vetenskap i grupper skulle gestalta olika pedagoger och vi, liksom alla andra, tyckte att lektionerna var urtråkiga! För att liva upp det hela tog vi i min grupp uppgiften på väldigt stort allvar och låtsades vara de pedagoger vi blev tilldelade... föreläsarinnan tyckte inte det var roligt.

Jag minns också den gången den enda manliga läraren sa de visa orden "ibland måste man få göra saker bara för att det är roligt också!"

Ett av våra fenomenala missuppfattanden till
examinationsuppgift

Det andra året hände det bästa med hela min studieperiod (om man endast räknar med skolan). Det året flög jag med min bästa vän till London, England, för att göra vår långa praktik. Det var två månader som jag aldrig kommer att glömma och som jag är så väldans tacksam för! Om du vill läsa om vår tid där, kan du göra det här.

The queen on England (in a blue dress)

William & Kate 29 April 2011

Det bästa med skolan var att jag fick så mycket utrymme att göra det jag verkligen tycker om; otaliga är de gånger jag och mina vänner har slunkit in i musikrummet för att sjunga, två teatrar har jag hunnit vara med om att både skriva, sätta upp och skådespela i, murar har jag byggt av sockerbitar och hetsiga diskussioner har jag haft med lärarna... Men grejen med de 3 studieåren var ju att jag inte studerade så mycket. Första året minns jag att jag faktiskt läste kurslitteraturen, men ett år senare litade jag fullt ut på min förmåga att improvisera, babbla och ha åsikter. Och det fungerade tydligen väldigt bra, eftersom jag nu står med godkända papper i min hand. Det jag dock lärde mej i skolan var att våga gå mot strömmen. Att inte alltid göra vad som förväntas av dej, utan kanske lite mer, lite annorlunda, lite roligare.

Och allt det här, som har varit så fantastisk roligt, är ändå den tråkigaste delen av hela historien från Sagan om Jeppis...

Sagan on Jeppis trilogin - prolog

Jag håller på att flytta. Och således bryter jag upp med det liv jag levt i 4 år. Som ni kanske från mina tidigare inlägg luskat ut, är jag en ganska känslig person som funderar över nästan allt och alla. Så när jag stod där bland flyttlådor, tidningspapper och tomma skåp, fick jag nog och begav mej ut på en promenad i den pyttelilla staden.

Då slog det mej att det är sista gången jag går denna rundan, som jag så många gånger gått det senaste året -ibland själv och ibland med min pojkvän -och min hjärna spelade liksom upp scener från de gångna åren - allt från min första kyss till galna promenader med min kompis hund.

När man kommer till slutet av en era i ens liv tänker man ofta tillbaka och påstår att "dessa år har varit de bästa i mitt liv". Det tänker jag säga nu, men med den skillnaden att jag inte bara påstår att de varit det, utan jag hävdar att så är fallet! Och när jag kom till den slutsatsen förstod jag att denna historia, denna era i mitt liv, är för bra för att låta gå förlorad. Så därför mina vänner, tänker jag nu ägna de 4 följande inläggen åt Sagan om Jeppis. Min minnen. Mina erfarenheter. Min historia.

Pocahontas finale

Jag fattar precis hur Pocahontas kände sej när hon såg John Smith flyta bort med skeppet, bort bort, dit hon inte kunde följa med. För även om den jag tog farväl av inte var skjuten i magen och även om jag inte stod på en klippan högt över havet och vinkade "wingapo", upplevde jag situationen vara precis densamma.

Min kille har alltså ryckt in i armén. Militären om du så vill. Jag skjutsade honom till busstationen därifrån han skulle transporteras vidare till den södra delen av vårt pyttelilla land för att lära sej stridskonst, disciplin och hur man bäst försvarar vårt land. Jag stod där på perrongen och kände hur hans hand gled ur min hand och såg honom försvinna. När bussen rullade iväg stod jag inte ut, utan precis som Pocahontas genskjuter fartyget, gensköt jag bussen. Jag sprang över gator, rusade fram över trottoarer och cykelvägar, väjde mellan fotgängare, bilister och cyklister... bara för att se bussen svänga och försvinna in i soluppgången, för långt borta för mig att nå. Min John Smith hann aldrig uppfatta mitt "wingapo", men jag lovar, det var bara vinden och löven som fattades för att jag och Pocahontas skulle kunna byta plats!

*En bra blogg överdriver alltid en gnutta...          

De bästa och sämsta lärarna

Jag hade en gång en lärare som var den bästa man kunde tänka sej. På ett annorlunda sätt. Hon var för det första en duktig undervisare, som gjorde föreläsningarna intressanta och roliga att lyssna på. Dessutom var hon ivrig och entusiastisk för sitt jobb, vilket smittade av sej. För det andra, och detta är vad som gjorde henne bättre än alla andra lärare, var hon alltid på elevernas sida. Hon hjälpte oss att förverkliga de drömmar och målsättningar vi gjort upp, hon var den man kunde vända sej till om man hade problem med allt från examinationsuppgifter till hjärtesorger. Hon hjälpte oss som grupp, fick oss att växa tillsammans, skrattade med oss och grät med oss och den finaste tiden jag minns från den skolan stod hon i kulisserna med sin regissörs hatt på huvudet. 

Som tack för allt det fina hon gav oss, det som gjorde det värt att gå till skolan en svinkall decemberdag, när allt var mörkt och sjabbigt, tackar hennes kollegor henne genom att anklaga henne, hacka på henne och, som jag ser det, misstolka saker med flit. Nu slutar hon sitt jobb som lärare. 

Men, som hon själv sa, är hon värd mycket mera än det där. Och jag håller av hela mitt hjärta med henne! Jag hoppas hon hittar ett jobb som är 100 gånger roligare, men kollegor som fattar att uppskatta hennes handlingar! För vi som fick den äran att ha henne som lärare vet att nån bättre finns inte!

Så, om du som läser detta är en av hennes forna kollegor - se dej i spegeln, skäms ögonen ur dej och be att hon tar ditt jobb istället. Det borde vara du som gick och inte hon.

Om när allt är vackert

Vet ni...man brukar ju säga att allt blir väldigt vackert när man är kär. Det tycker jag har varit ganska löjligt sagt. Jag menar, hur klyschig får man bli egentligen?? Men liksom det mesta jag tyckt och tänkt om innan jag stöter på det, upplever det eller förstår det, måste jag äta upp allt jag tidigare sagt när det väl kommer till kritan.

För en vecka sedan begav jag mej söderut, till en lite större stad, med lite större människor. Där umgicks jag med min pojkvän i dagarna 6 och det var underbara dagar! (Ifall du är ett Eftisbarn som läser, kan jag med fördel be dej sluta läsa nu, för vi minns ju alla hur det gick när vi såg Pocahontas...) Detaljer och så tänker jag inte skriva om, men om du har en gnutta till fantasi så kan du ändå föreställa dej. Hur som helst slogs jag av poängen med detta inlägg när jag körde hem:

Vädret var väldans tråkigt. Mulet, fast bara så pass mycket att himlen var vit...inte grå och mörk som ovädersmoln kan vara. Inte blå med vita molntussar. Utan bara vit. Allt det blåa var prydligt inbäddat i sitt vita täcke och där bakom lyste solen och spridde ut sitt ljus bakom det vita, så att hela världen tappade färger och blev...vit. Inte speciellt spännande liksom. Och där kom jag körande i min bil, fullständigt fullproppad med kärlek och lycka, och såg ut över havet som återspeglade allt det vita och tänkte såhär: "Aldrig i mitt liv har jag sett något så vackert!"

Och precis när jag tänkte den tanken, tänkte jag en till: "Fast egentligen är det ju väldigt fult... men inte om man är kär. För då är allting vackert!"

Så nu vet ni det - till och med vita dagar blir vackra när huvvet är fullt av rött. Och nu ska jag sluta skriva innan jag får för mej att att göra bloggen rosa! ...Vilket jag inser att den faktiskt redan är... men ni fattar poängen!

Love love love <3

PS. Fatta alltså att jag behöver en iPhone - ni ser ju aldrig vad jag ser! DS.