Om att fnysa åt sej själv

Det finns inget lätt sätt att säga detat på, så jag gör det bara. Snabbt och enkelt som när man river av ett plåster. Jag har börjat spela WoW. World of Warcraft för er lyckligt oinsatta. Och det är inte utan skam i blicken jag erkänner detta, men samtidigt tänker jag stå mitt kast, hålla blicken höjd och bekänna att det är ganska roligt!

Egentligen kommer det sej av de blandade orsakerna a)pojkvän b)pojkväns/mina kompisar c)Big Bang theory-serien. Sen får ni räkna ut sammanhangen själva. Det löjliga i det hela är dock inte spelandet i sej, utan vad jag spelar. För, som jag så tydligt har blivit påmind om, var ju WoW inne för typ 5 år sedan...och för 5 år sedan fanns jag bland dem som föraktfullt fnös och himlade med ögonen åt dem som utövade spelet. Nu himlar jag på ögonen åt mej själv istället...

Det här e inte jag...jag är bara level 2!

Men det är inte utan att det finns en baktanke med det hela. För jag tänker såhär: När jag senare, i höst, börjar i min nya skola (medieteknik - tjohejj!) kan detta vara en bra brygga mellan mej och mina klasskompisar, som jag anar majoriteten vara killar. Då kan jag, på ett fint sätt, komma in i gänget eftersom jag inte bara delar deras intresse för filmning och editering, utan också är tjejen som vill sitta hemma på helgen och ha LAN med grabbarna. Bra va?!

Nu är jag sjuk också...sjukare än sist jag skrev. Och ute regnar det. Så vad passar då bättre än att dega i  mina svärföräldrars soffa och spela ett sofistikerat, kvinnligt och älskvärt spel?! Här samlar vi svärfarsdrömmen-poäng!

"Bilden är arrangerad"