Om att fnysa åt sej själv

Det finns inget lätt sätt att säga detat på, så jag gör det bara. Snabbt och enkelt som när man river av ett plåster. Jag har börjat spela WoW. World of Warcraft för er lyckligt oinsatta. Och det är inte utan skam i blicken jag erkänner detta, men samtidigt tänker jag stå mitt kast, hålla blicken höjd och bekänna att det är ganska roligt!

Egentligen kommer det sej av de blandade orsakerna a)pojkvän b)pojkväns/mina kompisar c)Big Bang theory-serien. Sen får ni räkna ut sammanhangen själva. Det löjliga i det hela är dock inte spelandet i sej, utan vad jag spelar. För, som jag så tydligt har blivit påmind om, var ju WoW inne för typ 5 år sedan...och för 5 år sedan fanns jag bland dem som föraktfullt fnös och himlade med ögonen åt dem som utövade spelet. Nu himlar jag på ögonen åt mej själv istället...

Det här e inte jag...jag är bara level 2!

Men det är inte utan att det finns en baktanke med det hela. För jag tänker såhär: När jag senare, i höst, börjar i min nya skola (medieteknik - tjohejj!) kan detta vara en bra brygga mellan mej och mina klasskompisar, som jag anar majoriteten vara killar. Då kan jag, på ett fint sätt, komma in i gänget eftersom jag inte bara delar deras intresse för filmning och editering, utan också är tjejen som vill sitta hemma på helgen och ha LAN med grabbarna. Bra va?!

Nu är jag sjuk också...sjukare än sist jag skrev. Och ute regnar det. Så vad passar då bättre än att dega i  mina svärföräldrars soffa och spela ett sofistikerat, kvinnligt och älskvärt spel?! Här samlar vi svärfarsdrömmen-poäng!

"Bilden är arrangerad"

William Wallace, fotbad och sommar

Jag har semester! Fatta hur skönt det är att vakna på måron och veta att min enda uppgift idag är att slöa! Jag suckar djupt vid tanken på vilken vedermöda det innebär...

Oturligt nog känner jag flunsan härja liksom William Wallace i min kropp, men jag sörjer inte desto mer för det; han är ju snygg i alla fall :)

Flunsan W.W - beware!

Förmiddagen har jag ägnat mej åt den enorma ansträngningen fotbad, läsning och solning. Nu ska jag plocka blommor och fråga William, snällt och vänligt, om han kan tänka sej en simtur tillsammans med mej. Det är ju ändå  somMaR !

Allt som är unikt är värdefullt, eller hur?

Jag har precis varit på lagertömning från min favorit-butik Blossom. Det är knäppt vad folk trängs bara för att det är rea! Jag kom praktiskt taget fram 1 steg/5 minuter - snacka om att man hann se precis allt! Men när jag gick där och kollade för tusende gången på samma grej, beundrade dess gamla look och önskade att jag hade mången mer peng i min ficka, slog det mej vad konstigt det är att man trågnar efter saker som ser gamla ut!

Dagens Blossom-fynd!

Allt som är unikt är värdefullt, eller hur? Och allt som ser slitet och använt ut känns spännande och originellt. Idag tycker folk så mycket om gamla tingestar med mystiska skavanker att man till och med kan ordna TV-program om dem! Sakerna alltså. Alla vill ha gamla bord där färgen flagnat, böcker som nästan ramlar ur sina pärmar, tyllkjolar som kliar och sticks och fotografier där färgen bleknat för länge sen. Allt är en aning kantstött och väl nyttjat... men det är ju egentligen detta som gör det så fint!

Och då undrar jag varför det är så att saker, med sina små fel och brister, blir spännande, värdefulla och åtråvärda, medan människor tappar sitt värde när deras skavanker blir synliga.  Min pojkvän sa en gång ungefär såhär: "Saker som är annorlunda blir klassade som unika och värdefulla, men människor som är annorlunda anses bara vara konstiga" Jag har haft min beskärda del av att känna mej konstig, annorlunda, unik, originell osv. ...men nu är ju jag en människa och inte ett gammalt bord och då är det ingen som räknar skavanker och brister till ens fördel. Jag undrar jag, när Quasimodo kommer att vinna skönhetspriset framför Prince Charming och vi lär oss att uppskatta skönhetsfläckar även hos människor... och vågar säga "men det är ju egentligen detta som gör det så fint!"

Lycklig å glaaa med mediaaa

Jag fick ett synnerligen glädjande besked imorse. Länge, i många långa år har jag funderat på att söka in mej på en bana inom media. Av något slag. Efter gymnasiet hade jag tänkt söka in till journalistik, men efter en praktik på den pyttelilla stadens tidning fick jag tipset att inte göra det. (Skälet var inte att jag var kass, om du no trodde dej läsa det mellan raderna!)

Sen fick jag upp ögonen för teater, och därefter kom filmen in i bilden (oj, vilken ordvits!). Och nu, mina damer och herrar, fick jag reda på att jag blivit antagen till linjen medieteknik! Tjohejj! Fast det innebär också att jag måste flytta... och det är jag ju sämst på. Dessutom måste jag då uppdatera infon om min blogg, för då bor jag inte längre i den pyttelilla staden. Men det ska nog gå bra dethär... sålänge jag inte gör nåt spontant borde det ju gå! :)

Här e ja, lycklig å gla, när jag fått veta att jag ska studera media!

Finländsk sommar

Vi har haft en jättefin sommar hittills, i detta pyttelilla land. Verkligen! Hela maj har varit soligare än soligast, varmare än varmast och härligare än härligast! Nu blev det nyss juni. Idag är det den 6 dagen av denna månad. Maj hade 31 dagar. Av dessa 37 dagar har det regnat och varit under 20 grader C tre. Tre ynkliga dagar har det regnat, och tro mej - det behövdes verkligen!

Och nu blir jag då lite upprörd över en del av mina bekantas FB-statusar, som dag 2 av regnet skriver "Jaha, nu kom då äntligen den finska sommaren!" Alltså jag hoppas, jag hoppas verkligen att det finns några regnmoln bara för er, som följer er vart än ni går denna sommar, så att ni får den sommar ni förtjänar! För hur pessimistiskt får man lov att vara egentligen??

Nu ska jag ta på mej kjol och top, solbrillor och inga skor, för hos mej är det hur varmt, soligt och härligt som helst (det gäller inte stämningen i detta blogg-inlägg). Hah!