Om att leva i sin flagga

Jag har en tendens att brodera ut alla mina känslor och upplevelser med en massa ord, för att ni ska förstå precis hur jag menar. Nu tänker jag inte göra det. För att beskriva min vecka i Ylläs, Lappland, tänker jag använde endast ett ord, som, ifall man tänker på dess innebörd, inte kan vara tydligare. Det har helt enkelt varit: bra! (kursiveringen och tjockleken understryker endast betoningen av ordet)

Oftast när jag är på resor är jag ändå väldigt nöjd över att komma hem. "Borta bra, men hemma bäst" brukar vara mitt motto. En gång tidigare har det dock hänt att jag lämnat kvar halva mitt hjärta i resedestinationens mål. 50% av mitt hjärta finns alltså i London, England, så vill man vinna hela mitt hjärta hänvisar jag till att man letar där nånstans. (Om mina äventyr där kan du förresten läsa om här)
Men nu lämnade jag ytterligare en del av mitt hjärta på toppen av berget, i solskenet och himlen. I den del av Finland, mitt land, som jag känner att är sann, äkta och så älskad. Den del av mitt land där man lever i flaggan - vitt och blått.

Snart har jag inget hjärta i kroppen kvar...då blir jag som Voldemort!

Tjohejj för is-rutschkana! 

The throne of Ice

Säg mej - vilket annat land ser ut som sin flagga? 

Sommarsol i vinterland - beat it!

               

Imagne this

                                 I m A g N E

                                                    T h  i S

The hills are ahead

Jag tar semester. Det har jag aldrig haft och vilken känsla det är! Det är så makalöst skönt att få lämna allt det vanliga, alla måsten och alla problem bakom sej och känna hur jag kommer längre ifrån dem för var kilometer jag åker i vår vita bil. Usch, jag låter som om jag skulle vara vuxen..!

Att lämna problemen bakom sej, det är inget att rekommendera, det har man minsann lärt sej ifall man titta på Sound of Music. Där uppmanas Maria av sin Abedissa att inte springa iväg från sina problem, utan ta itu med dem istället! Men, liksom Maria, tar jag min tillflykt till bergen och struntar i mina problem för en stund. Och jag tror att Maria hade en poäng i att man mår lite bättre när man får sjunga på en bergstopp, så det är vad jag tänker göra! För mina vänner, the hills are ahead!

Skidstavarnas värde

Jag har precis gjort en väldigt bra affär. Jag har handlat med skidstavar.

Jag är ungefär lika bra på att skida, som snön är på att falla i Sahara. Inget vidare liksom..! Men nästa vecka ska jag och min familj till Lappland och även om min främsta aktivitet kommer att vara slalom, hör det väl ändå till att man skidar lite. Man kommer ju ändå från Finland!

Min skiderutrustning kan dock dateras till någin gång runt nittonhundrafrusi, så min far ansåg att nya skiderstavar kunde väl vara på sin plats. Jag menar, varför slösa pengar på skidor till nån som helst använder dem som brygga till rädda katter i träd? Så, snäll som min far är, köpte han nya, fina stavar till mej. Röda, för 39,90€! Felet var bara att det var två "left-handed". Jamen, det sen! Skidsporten får mej att fnysa allt mer ofta nuförtiden! Vaddå "left" och "right"? De e väl ingen skillnad på vilken pinne man håller i vilken hand heller?? Men far sa att jag måste byta...

I affären beklagade man sej och rotade i skidstavshögen, kliade sej i huvudet och sa att tyvärr verkar nån ha gått hem med två högerstavar! Hur skulle vi lösa detta?! "Är det okej om du får dehär, för 69,90€ istället?" sa den snälla butikskillen och räckte mej ett par nya, oranga stavar. "Visst" sa jag, ryckte på axlarna och traskade ut ur affären med mina pinnar.

Nu äger jag då ett par skidstavar, som är tre gånger bättre än mej att på att skida... Jag känner absolut ingen skillnad på det förra och de nya -vari ligger de dubbelt mera pengarna? Det måste vara i färgen...

Hurra för måndag!

Jag har en bra måndag! ... Jag säger det igen, för du förstod nog inte hur jag menar här. Nytt försök: jag har en bra måndag! Det måste väl vara så pass ovanligt att det är värt ett blogginlägg, va?

För jag är tillbaka i mitt jobb och tycker faktiskt att det är roligt! Det hade jag inte förväntat mig. Men till och med måndagar kan uppenbarligen vara soliga och glada! Och kan man tycka illa om sitt jobb när man möts av glada barn som rusar över skolgården, kastar sig i din famn och glatt frågar "är du frisk nu?" och man förstår att man varit saknad! Kan man det? Nej, skulle inte tro det! Äsch, jag älskar mitt jobb... för det mesta!

Måndagssol!

Här är det liksom tänkt att man ska notera temperaturen...

"Mmm...måndag"

Sjuklig kreativitet

Jag har varit sjuk-ledig denna vecka. Alltså, har jag suttit hemma och känt att "nu kan jag göra vad jag vill"! Eftersom jag inte var alldeles utslagen heller, påbjöd tillfället till att göra nåt. Och det har jag gjort. Titta på dethär:

Trädet är i och för sej så färdigt som jag tänker göra det...fast några fåglar till och lite fallande löv ska addas ännu. Och fastän det inte ser ut mycket för världen, tog det mej evigheter att skissa, måla och klippa ut. Men, finare än förut blev min lägenhet i alla fall!

Detta gjorde jag sen:

Du tror det kanske inte, men det tog mig 3 timmar att rada några pärlor. Men, fastän man är långsam kan man ju vara ett geni. Det är ju Skalman ett bevis på!

 Och nu är jag frisk och kry, å ska jobba en vecka, innan jag styr kosan mot Lappland. Hurra! 

Det är en annan gång

Det var en annan gång... Skulle mitt liv vara en saga skulle ordet "annan" uteslutas och historien skulle vandra från misär till total lycka. Och kära nån, vad jag önskar att så vore fallet nu!

I sagorna, i alla "det var en gång", går flickan omkring alldeles ensam i världen och vet knappt om att hon saknar sitt livs kärlek, förrän han står där framför henne, på knä med en blombukett i handen och erbjuder henne ett liv fyllt av glädje och älsklighet. "Det var en gång" och "de levde lyckliga i alla sina dagar".

Men när det handlar om en annan gång saknar flickan kärleken, hon söker och letar...och finner den! Men, eftersom det inte är den gången, utan en annan, är glädje, älsklighet och lycka inte alls så lätt att få ihop till en evighet. Och hur mycket hon än önskar på sin stjärna, försöker tappa skon vid midnatt och stänger in sig i sitt torn, är himlen bara mulen, skorna snörs på fötterna och från tornet når flätorna inte ner till marken så prinsen når aldrig upp... Livet är allt bra orättvist ibland.

Vad jag verkligen, inte vet, vill ha!

Idag har jag upptäckt en spännande egenskap hos mig själv; nämligen att jag desperetly vill ha en massa saker som jag inte vet om.

Idag vandrade jag omkring i den pyttelilla staden och gömde mej i butiker för någon så bekant som Iskall Vind. Ett bra gömställe var Blossom som jag förnöjt strosade runt i. Och plötsligt kände jag att jag kan inte gå hem utan en ny, fin sak. Och en ny, fin sak var det inte svårt att hitta i den fenomenala butiken. Så hem kom jag med den här:

På väg hem slog tanken mej att jag verkligen skulle behöva det där nya bordet...eller byrån, som jag så länge velat ha! Så jag hoppade snabbt in i min bil och körde till första bästa loppis. Där hittade jag inte den byrå jag i huvudet föreställt mej, men dock ett fint gammal symaskinsbord. Fast det köpte jag inte. Det var ju inte det jag var ute efter. Sen åkte jag runt och letade, men hittade ingenting.

Alltför sent förstod jag att det ju verkligen var symaskinsbordet jag ville ha! Men när jag väl kom tillbaka var det sålt. Den gamle mannen sa att han precis burit ner det. Jag var kanske 5 minuter för sen. Aaaaaaaaarrrrrrrhhh!!! Den besvikelse jag kände var så stor att jag själv blev alldeles häpen! Hur kan man vela ha något så mycket utan att veta om det??

Så nu sitter jag här utan nåt fint, gammalt symaskinsbord. Bra tänkt Hjärnan, liksom, nästa gång kan du ju impulsera ut om vad jag verkligen vill ha!