måndag 31 december 2012

Jack

Jag har blivit mor. En förändring som, believe it or not, faktiskt bringar mycket nytt i ens liv. Du kan inte längre endast tänka på dej själv eller dina egna behov, utan du ska nu även ansvara för någon annans välbefinnande.

Att hitta sej själv i denna nya roll är något som tar tid. Antar jag. Jag kan inte längre ränna ut och in som jag vill, jag ska underhålla och vårda och om jag blir väck klockan 03:30 bör jag pigg och nyter stiga upp och trösta den lille. 

Hittills har det gått ganska bra. Jag trivs med att vara två, även om jag ibland längtar tills den dagen när han lugnt och stilla ligger bredvid mig i soffan. Idag har han sovit mest och det är ju ganska skönt i och för sej... Bara han inte får dåliga rutiner och är vaken till miss i nassen. Men det är ju nyårsafton ikväll, så då kan man väl inte neka någon att stanna uppe lite längre. 

Här är han förresten, min Jack!



Gott nytt år!


onsdag 26 december 2012

Om att inte förstå sig själv

För ett par dagar sedan skrev jag så nöjt om att jag påbörjat jobbet med min sång (som ni kan läsa om här.) Idag är glädjen över den inte alls lika stor....

Hittills när jag har gjort mina sånger, för ja, det finns flera, har jag klinkat ackord och lärt mig en melodi utantill. Nu ska jag skriva ner den melodin. Lätt kan man ju tycka - "det är ju jag som har konstruerat den" som Skalman så högmodigt skulle ha svarat. Men även om jag kan adaptera Skalmans ord, besitter jag inte hans hjärna...

På avstånd ser det kanske lättare ut.......
I vad som kändes som en evighet, men som jag nu uppskattar till ungefär en halv timme, satt jag vid pianot och försökte förgäves skriva ner min melodi. Med väldigt magra resultat! Tonerna hittar jag utan problem, men rytmerna, noternas värden, stämmer inte!! Jag skulle sitta där ännu och föröka stampa, sjunga, spela, klappa, skrika och bråka... Om jag inte gett upp. För det var just vad jag gjorde - jag gav upp! Hur kan man vara så dum att man inte förstås vad man själv menar..??


 Jag får svälja min stolthet och vänta på nån mer begåvad... Nån som förstår sig bättre på mej än jag!

söndag 23 december 2012

Jag tror att jag har blivit stor

Jag har precis klätt granen hemma i mitt barndomshem. För, lets face it: I'll be home for Christmas!
Och medan jag stod där och hängde upp bollar, pepparkakor, glitter och kanelstänger och lyssnade till Samuelssons julskiva, tänkte jag på att julklappshögen under granen inte kommer att bli så stor i år. "Katastrof" skulle man ha tänkt för ett antal år sedan. Häpnandsväckande känns det inte alls så nu!






Jag tror att jag har blivit stor. För nuförtiden stämmer alla klyschiga och traditionella julsånger, som "Jag drömmer om en jul hemma" och "It's beginning to look a lot like Christmas".



Under vår gran ligger ändå redan två paket som är adresserade till mej och som är skickade av ingen mindre än min Sherlock Holmes. Men, även om jag inte skulle ha fått några paket alls, skulle en julsång kunna träda in även här för att förverkligas och den stämmer igen alldeles väldigt bra. Carey och Afanaiseff tänkte alldeles säkert på mej när de skrev den! Varsågoda:





Under dagens promenad, iförd pyjamas och ytterkläder, tänkte jag på er och plcokade med mej min kamera :)

Mitt promenadsällskap







Och med den avslutningen önskar jag er alla en fröjdefull och God Jul!


fredag 21 december 2012

"Totalt värdelös sammetask!"

Det här med att spara saker... Idag har jag städat kansliet på mitt jobb (som eftisledare). Det tog mej 3 timmar att städa ett rum på ca 1x2 m2's rörelseyta. Det är ju knäppt vad folk sparar saker alltså!!


I vårt eftisskåp, som jag under höstterminen ansett ha bristfällig ledig yta, hittade jag tusen år gamla barns påskkort, teckningar, sagor, teaterpjäser (som, även om jag gillar teater, kanske inte nådde top noch standard), pyssel, mallar, infobrev, tidningar, tidningar, tidningar, tidningar, små fula fluffbollar, en radio... Listan slutar liksom aldrig! Vaför sparar man sånt??? Jag citerar Emils pappa: "Totalt värdelös sammetask!" och ungefär så högt värderade jag alla tusen år gamla barns alster...


"Du passar så bra som förskollärare" var det nån som sa en gång. Jag tror den talangen slängdes bort , tillsammans med fluffbollarna kanske, där strax innan jag kom till teckningarna och korten...



torsdag 20 december 2012

På avstånd hörs en själ

Jag har varit på pianolektion idag och äntligen börjat jobba med mina egna sånger. Eller en av dem, men ett steg i rätt riktning i alla fall. Och jag måste erkänna att jag är löjligt förtjust i den!

När jag skrev den i somras tyckte jag nog att den blev väldigt bra - jag hade lätt för att skriva texter, eftersom det hände så mycket i mitt liv. Men melodin hade jag svårare med. När jag sätter mig vid pianot är jag verkligen ingen Mozart eller Händel som genast spelar den melodislinga de i huvudet hört... Istället sitter jag och stirrar på tangenterna och drar liksom lott om vilket ackord som ska få bli det första. Sen fortsätter jag bara därifrån.


Men den här sången, "På avstånd", blev trots detta lotteri väldigt bra och min pianolärare sa nöjt efter att jag spelat igenom den: "Du har verkligen hittat dej själv - den är en spegelbild av sin själ!" Något ungefärligt bra måste man ju ha åstadkommit för att förtjäna en sån kommentar, eller hur?


Men nu ska vi alltså jobba mera på den och göra den ännu bättre - hur finematastiskt är inte det?! Jag ska hitta på ett förspel, skriva ner melodin (i noter på ett notpapper!), ändra på, lägga till eller ta bort ackord osv. osv. Den kanske blir en hit när den är färdig som spelas i alla radiokanaler och alla som hör den tänker: "Wow... På avstånd lyssnar vi till Linas själ!"






tisdag 18 december 2012

Mitt liv som Monica



Den bästa TV-serien jag vet är F.R.I.E.N.D.S Eller, en av de bästa ska jag väl säga, för i dagens samhälle nöjer man ju sej aldrig med en sak. Men den hör i alla fall till mina favoriter! Och det är nog genom den, bland annat bör jag tillägga, som jag insett hur viktigt det är med vänner. För utan varandra skulle Chandler, Monica, Ross, Joey, Phoebe och Reachel inte komma särskilt långt. Och det skulle inte heller jag utan mina "Chandler", "Ross", "Joey", "Phoebe" och "Reachel". Själv är jag Monica.


När jag för 4 år sedan flyttade till den pyttelilla staden i den lilla, lilla landet kunde jag inte ana att mitt liv skulle kunna vara stand in för just F.R.I.E.N.D.S Visserligen bodde jag och mina vänner inte dörr i dörr, men våra vänskapsband och förhållandet till varandra blev väldigt lika! Lätt skulle jag kunna para ihop rollfiguren i F.R.I.E.N.D.S med min verkliga vän och likheten skulle vara slående! 

Här e inte alla med... Men i alla fall :)

Inte heller kunde jag för 4 år sedan tro att jag, liksom Monica, skulle bli ihop med min bästa vän (och dessutom hålla det hemligt för alla andra, liksom Monica och Chandler!), att min "Phoebe" skulle förälska sej i en "Minsk-kille", att min "Chandler" skulle dra så kassa skämt, att min Reachel skulle finnas där varje gång jag behöver henne, att min "Ross" skulle älska sina kostymer så mycket eller att min "Joey" skulle ha ett så stort hjärta. Men så blev det.


En av mina klasskamrater sa till mej "Det är som du skulle leva i en film hela tiden" ...Han anade inte hur rätt han hade! :)

måndag 17 december 2012

En riktigt bra blogg

Beslutet att skriva en blogg kom inte över en natt. Jag har funderat på det länge... Men liksom Dr Watson tog det lite tid för mej att komma igång och en förändring i mitt liv behövdes, liksom i hans. Han mötte Sherlock Holmes... Och jag, ja, jag mötte väl min kan man finurligt säga. I motsats till Dr Watson är det dock inte min Sherlock jag kommer att blogga om.




En orsak till varför jag inte börjat blogga tidigare är avsaknaden av en kameramobil. För om man ska blogga, och dessutom vill ha några läsare, bör man, för att vara framgångsrik, ha väldans lite text och en massa bilder. Så hur gör jag då? Jag, med min trotjänare som saknar förmågan att fånga och spara ögonblick...




För ett antal år sedan fanns det den reklam på Sveriges TV4 som gick i stil med: "Har du problem - ring Polia!" Nu tvivlar jag på att Polia kan hjälpa mej med detta, men istället tänker jag, om än inte citera, i alla fall försöka återskapa vad jag tror att en del av mina vänner skulle säga: "Köp en iPhone!"





Eftersom Steve Jobs är vår tids hjälte, och alla gillar mac-prylar, kan man ju dra slutsatsen att för att få en framgånsrik blogg bör man använda sej av mr Jobs's produkter. Jag har ju turligtvis nog redan en MacBook Pro, så min glaspenna finns redan. Men för att bli komplett och göra succé är det med andra ord den nya, o så snygga, prisbelönta och beundransvärda iPhonen jag bör skaffa. har jag alla förutsättningar för att göra en riktigt bra blogg!