Sagan om Jeppis trilogin - del 1 Skolan

När jag för 4 år sedan kom till den pyttelilla staden för att börja studera till barnträdgårdslärare, som det så krångligt, men vackert, heter, var jag en flicka som liten på jorden klev in genom glasdörrarna med beslutet att från och med nu vara den jag är. Inte den andra gör mej till. Jag tror att detta beslut med största sannolikhet skulle ha misslyckats om jag inte hamnat just på den plats jag kom att tillbringa 3 underbara år.

Det lustiga var att jag egentligen kunnat börja ett år tidigare. Jag hade sökt in och fått platsen året innan.  Då skulle jag ha hamnat i en klass med människor som för mej, mitt väsen och mina talanger, skulle ha varit förödande (Feel the drama!). Men efter gymnasiet hade jag bestämt mej för att ta ett mellanår och således sköt jag upp mina studier, accepterade plasten men väntade ett år med att börja. Om jag inte skulle ha gjort detta, skulle jag aldrig vara den jag idag så stolt kalla jag.

Jag hamnade med den bästa klass man bara kan tänka sej! Här, med mina nya vänner, vågade jag tro på mej själv. Tro på att jag i mej själv var duktig.

Skolan varade i 3 år. Ofta när man tänker tillbaka på perioder i ens liv kommer man bara ihåg de bra sakerna. Till exempel kommer mina bröder bara ihåg bra saker från sin militärtjänstgöring, vilket för mej är förbryllande eftersom jag kommer ihåg deras blickar när de stod i dörröppningen påväg tillbaka. Det var ju liksom ingen munter syn... Men naturligtvis kommer också jag bara ihåg roliga och bra saker från mina akademistudier!

Luciatåget 1:a studieåret

Som den bästa klassen ställer vi alltid upp när lärarna
behöver oss. Här agerar vi servitriser och diskare!

Å kolla! En kyckling-elefant!

Jag minns t.ex. den gången när vi på Pedagogik som vetenskap i grupper skulle gestalta olika pedagoger och vi, liksom alla andra, tyckte att lektionerna var urtråkiga! För att liva upp det hela tog vi i min grupp uppgiften på väldigt stort allvar och låtsades vara de pedagoger vi blev tilldelade... föreläsarinnan tyckte inte det var roligt.

Jag minns också den gången den enda manliga läraren sa de visa orden "ibland måste man få göra saker bara för att det är roligt också!"

Ett av våra fenomenala missuppfattanden till
examinationsuppgift

Det andra året hände det bästa med hela min studieperiod (om man endast räknar med skolan). Det året flög jag med min bästa vän till London, England, för att göra vår långa praktik. Det var två månader som jag aldrig kommer att glömma och som jag är så väldans tacksam för! Om du vill läsa om vår tid där, kan du göra det här.

The queen on England (in a blue dress)

William & Kate 29 April 2011

Det bästa med skolan var att jag fick så mycket utrymme att göra det jag verkligen tycker om; otaliga är de gånger jag och mina vänner har slunkit in i musikrummet för att sjunga, två teatrar har jag hunnit vara med om att både skriva, sätta upp och skådespela i, murar har jag byggt av sockerbitar och hetsiga diskussioner har jag haft med lärarna... Men grejen med de 3 studieåren var ju att jag inte studerade så mycket. Första året minns jag att jag faktiskt läste kurslitteraturen, men ett år senare litade jag fullt ut på min förmåga att improvisera, babbla och ha åsikter. Och det fungerade tydligen väldigt bra, eftersom jag nu står med godkända papper i min hand. Det jag dock lärde mej i skolan var att våga gå mot strömmen. Att inte alltid göra vad som förväntas av dej, utan kanske lite mer, lite annorlunda, lite roligare.

Och allt det här, som har varit så fantastisk roligt, är ändå den tråkigaste delen av hela historien från Sagan om Jeppis...