Sagan om Jeppis trilogin - del 2 Vännerna

Jag har sagt det förut...och jag kommer aldrig att sluta: att ha vänner är en av de största gåvorna du kan få! Och till alla er, mina vänner, tillägnar jag dessa rader...

Nu ska du inte tro att jag inte hade några vänner när jag först kom till Jeppis. För det hade jag visst! Men de vänner jag fick under dessa 3 år är inga vanliga vänner...utan sådana som Glinda och Elphie sjunger om i låten "For good". Vänner som verkligen betyder allt för dej, för att de mötte dej just då. Vänner som lyssnar på dej, skrattar med dej, tröstar dej, uppskattar dej, delar tankar, kläder, mat och husrum med dej... och som helt enkelt alltid finns där.

En av alla fenomenala vänner jag fick var Sandra. Hon kom också att bli den som stod mej närmast.

Screenshot från vår julkalender 2012

Sandra och jag möttes (typ) första gången när jag kommit innanför glasdörrarna till den nya världen som kallades universitet. Jag satt i en soffa, hon stod bredvid... och på den vägen är det. Sandra gick alltså på samma klass som jag, var lika gammal (och om du är uppmärksam nu inser du att även hon hade tagit ett mellanår efter gymnasiet), ville lika lite som jag bli barnträdgårdslärare...kanske ännu mindre till och med, hade brunt hår, var vimsig och...passade ihop med mej lika bra som Puff passar med Piff! Utan Sandra skulle jag aldrig vara den jag är idag. Utan Sandra skulle jag aldrig ha trivts så bra som jag gjorde. Utan Sandra skulle jag aldrig har struntat i tentor och åkt snowboard istället. Utan Sandra skulle jag aldrig ha kunnat berätta historien om den kvarglömda väskan på Svenska teatern. Utan Sandra skulle jag aldrig ha skrattat så mycket. Utan Sandra skulle jag aldrig ha lett mot min spegelbild. Utan Sandra skulle jag aldrig ha lyssnat på jazz. Och utan Sandra skulle jag aldrig ha ha haft en syster. Men, genom henne uppfylldes allt det där!

Vi två blev något av ett fenomen i skolan. Parallellen till Piff och Puff drogs otaliga gånger. Tillsammans med henne skaffade jag många goda vänner som förgyllde alla mina dagar. Och jag vill passa på att tacka all dem som spelade spel (fast ni inte ville:), kokade mat, gick på promenader, kom på bio, fixade min överraskningsfest osv. Ni är orsaken till att det känns jobbigt att flytta från den pyttelilla staden...

Den andra personen jag vill lyfter fram är en man...låt oss kalla honom Bengt. Bengt är en ung man som har ett underbart varmt hjärta! Väldigt snabbt insåg jag, och Sandra, att detta var en vän att lita på och snabbt blev Bengt en av mina käraste vänner. Han introducerade mej och Sandra in i musikskolans värld och genom honom och hans kompis Ankan, blev vi vänner med en stor skara musiker. Och tillsammans med dem har jag haft The time of my life.

Det senaste året, när Sandra flyttat och inte längre fanns i stan, har Bengt fått agera lyssnare och bollplank när jag i mina hjärtesorger inte har haft nån annan att vända mej till. Bengt...han är bäst helt enkelt!

Vännerna är de som gjort Jeppistiden värd att skriva om. Tillsammans med dem har jag klättrat upp på biotak, kollat på ishockey-os mitt i natten, rastat Bengts knäppa, härliga hund, åkt på den bästa Stockholmsresan ever, spelat otaliga spel, pratat kultur, vinterbadat, pinat mej igenom alltför många jazzkvällar, skrattat så magen nästan hoppat ur, sett väldigt bra filmer, blivit överraskad på min födelsedag, lärt mej virka... och levt med ett leende på läpparna.

Tack vare mina vänner har jag lärt mej se på mej själv med andra ögon. Snällare ögon. Vackrare ögon. Och genom mina vänner har jag fått stödet att tro på mina drömmar... och våga gå mot dem. Jag kan bara hoppas att jag får betyda lika mycket för dem, som de betyder för mej! Tack alla - jag älskar er!