Mjödkok

Idag skulle jag göra mjöd eftersom det blir 1:a maj på onsdag. Igår handlade jag ingredienser, lånade hink och recept av mamma och kände hur förberedd jag var. Imorse skulle jag blanda ihop joxet. Men hur jag än blandar, följer recept och är noggrann blir det ändå bara fel! Precis när jag skalat färdigt citronen, pressat ur saften, hällt i farin/socker och öl och hällde på vattnet kände jag hur duktig jag var. Följt receptet till punkt och pricka! Trodde jag.

I receptet står det att man ska använda humle. Jag har ingen humle (å har för den delen ingen aning om vad det är) så jag tog öl istället och blandade i det när det stod att man skulle ha i humlen. Men om man skulle ha läst igenom receptet innan man hällde i saker skulle man ha läst: "Om du använder öl istället för humle, sätt då i den på samma gång som jästen..." ...och jästen, ja den ska i allra sist, när allting svalnat. Så, bra Lina, du har gjort det igen! Nu har du 10 liter mjöd som troligen inte är värd att ens drickas av tjocka munkar i Robin Hood!

Och jag blir så lessen när jag stå där bredvid och vet precis när jag gjorde felet, men kan inte göra nåt åt

det. För 10 liter vatten har spätt ut det och det är omöjligt att få tillbaka just bara ölen. Så där står jag

och tittar i baljan och hoppas att ölen fattar att jag gjorde ett fel, ett misstag, men att jag så innerligt

hoppas att det felet inte ska behöva förstöra hela koket... och till på köpet 1:a maj.

Snart ska jag ha i jästen...

Sandra

Har den bästaste av bästa Sandrar här! Cafébesök, klänningsjakt, tortillas, päron med glass å film. Tjohejj för min bästaste kompistjejj!

Lyckligt stalkad

Jag blev nyss stalkad. In till posten. Och ut därifrån. Och nu kanske du tänker: "Nejmen, stackars dej!" och " Jämmerliga män som alltid bara ska ha en sak i huvvet!" Men då ska jag tala om för dej, att du inte alls behöver vara lessen för min skull. Nehej, tvärtom blev jag faktiskt glad av denna lilla händelse.

Imorse vaknade jag och kände mej extremt ful. Det var en såndär dag när det inte spelar nån roll vilka kläder man sätter på sig, vilka smycken man än försöker bära eller hur man än vrider och vänder på sej, så är man bara ful. Inte ens min finaste tröja skulle ha kunnat rätta till min fulhet idag. Så när jag upptäckte mannen bakom hyllorna inne på posten, som varje gång jag fångade hans blick smilade upp i vääärldens leende, brydde jag mej in särdeles. Men att han sen tålmodigt iakttog mej när jag frågade efter kuvert, skrev adress, limmade frimärke och postade brev, för att därefter smyga ut efter mej och förväntansfullt ge mej ännu ett bländande leende medan jag satte mej i min bil, gjorde helt enkelt att jag inte kände mej så ful längre. Jag menar, man kan ju inte vara hur oattraktiv som helt om man är värd att förföljas till posten?!

Så till alla kvinnor som känner sej fula på mornarna - det gör inget! Till och med de dagarna är vi vackra i någons ögon!

MissuppSKATTning

Nu är jag ju inte den som gillar när folk klagar... men idag tänker jag ändå vara lite gnällig. Jag behövde ett nytt skattekort. Och eftersom jag är fullständigt körd på allt som innehåller siffror och %-tecken tyckte jag det var säkrast att besöka skattekontoret, istället för att smidigt beställa ett nytt via internet.

Alla som nångång varit inne på skattekontoret vet dock att där får man sitta minst en timme för att få uträttat sitt lilla, lilla ärende som räcker högst 5 minuter. Så, idag skulle jag vara förutseende och enkelt glida förbi denna väntan, genom att stå utanför dörren 2 minuter innan 09:00 och därmed försäkra mej om att vara först i kön.

Trodde du ja! Så löjlig som jag kände mej när jag traskade till dörren och skulle ställa mej att vänta på att dörren skulle öppnas som nån skatte-holic...bara för att mötas av 1 miljon andra som redan stått utanför i säkert en timme! Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, så endast några flätningar undkom mina läppar och mannen med hörapparaten trängde sej bestämt framför mej.

Väl inne fick jag lugnt ta min nummerlapp, som visade 104, och sätta mej och vänta på att alla de andra 1 miljonen skulle ha uträttat sina ärenden, innan det blev min tur.

Men, alltså, jag bara undrar...hur gör skatteverket för att vara så sjuttons populärt? Vad har de, som inte jag har? Det står aldrig 1 miljon utanför min dörr och väntar på att jag ska öppna?

30min + 30days = strength for a lifetime

Jag har aldrig gillat sport. Jag har aldrig gillat att se på sport (med undantag för VM och OS i ishockey) och aldrig gillat att utföra någon sorts sportslig aktivitet heller. I slutet av detta blogginlägg kanske du tror att jag har ändrat åsikt. Men låt mig klargöra redan nu, att så inte är fallet. Men, läs vidare, kära vän!

Får man dethär, så hello workout!

Nu har jag ändock tagit mej i kragen och börjat träna. Eller, en gång har jag hittills uppnått i antal, men det är ju en början i varje fall. Bara 29 more to go. För, ja, det är ju inget jag tänker göra hela mitt liv. Nej, jag satsar på 30 minutes workout x 30 days. Då blir man tydligen fit, snygg och stark. Så, 30  mornar kan jag väl ge av mitt liv, för att må bra resten av det?

Här är programmet jag använder - testa vetjja! Kan jag, kan du!

Jag känner mej extra duktig dessutom, för jag vaknade klockan 08:00 (vilket jag antar att i andra världar knappast är speciellt tidigt) bara för att hinna träna innan jobbet. Och såhär glad blev jag:

Så av med extra kläder (ärligt talat behöver man knappt några alls!) och plåga dej igenom 30 minuter. Man känner sej faktiskt nöjd efteråt!

Lättare sett än gjort

Förra veckan sa en av killarna på mitt Eftis: "Kvinnona ska int göra kara-arbejti" till en tjej som krånglade med låset till snickarboden. Då fnissade jag bakom hans rygg. Idag gömde jag mej bakom.

Jag brukar tänka att jag är väldigt praktiskt lagd. Nu är det väl ingen lögn direkt och det är inte så att jag inte skulle få jobbet gjort... Det är bara det att det tar längre än nödvändigt och med många krumbukter.

Idag hade en låda gått sönder på Eftiset. Inget svårt jobb alls att fixa; bara trycka in pluggarna igen, limma lite här och där och, vóila, så skulle den vara fixad. Det såg jag ju direkt! Viktigt var ju dock att vända biten som ramlat loss rätt väg. Men det såg jag ju också, så detta skulle jag fixa på nolltid! Jag hämtade lim, pluttade ut i de små hålen, trilskade med bitarna som ramlade hit och dit, tryckte in pluggarna, hamrade och slog och kollade så det satt fast ordentligt. Ja, det gjorde det. Bra Lina! Nu skulle jag bara limma fast andra sidan... Trodde du ja! Naturligtvis hade jag ju limmat och hamrat ihop allt fel väg! Det vara bara att dra loss allt igen.

Sen pluttade jag lim igen, siktade och hamrade fast, nervöst kollande om biten satt rätt nu. Det gjorde den. Puh! Så jag limmade lite till, smetade ut och tryckte ihop hörnen som passade som en smäck. Hurra för Lina, hon fixar allt! ...Men, vilken konstig låda, tänkte jag - den har ju ingen botten?? Men, jo-ho, det hade den minsann. Det var bara det att botten låg på bordet, bredvid den övriga delen av låd-kroppen.

Jag fick riva allt igen, pussla ihop, limma och hamra. Men en låda blev det i alla fall! Och nu vill jag ju inte mena att alla kvinnor är födda med svårigheter att montera lådor och att killens uttalande var rätt... Men jag kan väl i all sin dar hålla med om att andra i alla fall är lite smidigare än jag.

Rachel

Väldigt i början skrev jag ett inlägg som döptes till: Mitt liv som Monica. Nu ändrar jag det. Det borde heta "Mitt liv som Rachel". I alla fall när det handlar om vem man älskar. Hon sa en gång till Ross: "When it comes to you and me, it's never over." Jag hoppas jag inte behöver sitta på flyget till Paris för att fatta det...