Pocahontas finale

Jag fattar precis hur Pocahontas kände sej när hon såg John Smith flyta bort med skeppet, bort bort, dit hon inte kunde följa med. För även om den jag tog farväl av inte var skjuten i magen och även om jag inte stod på en klippan högt över havet och vinkade "wingapo", upplevde jag situationen vara precis densamma.

Min kille har alltså ryckt in i armén. Militären om du så vill. Jag skjutsade honom till busstationen därifrån han skulle transporteras vidare till den södra delen av vårt pyttelilla land för att lära sej stridskonst, disciplin och hur man bäst försvarar vårt land. Jag stod där på perrongen och kände hur hans hand gled ur min hand och såg honom försvinna. När bussen rullade iväg stod jag inte ut, utan precis som Pocahontas genskjuter fartyget, gensköt jag bussen. Jag sprang över gator, rusade fram över trottoarer och cykelvägar, väjde mellan fotgängare, bilister och cyklister... bara för att se bussen svänga och försvinna in i soluppgången, för långt borta för mig att nå. Min John Smith hann aldrig uppfatta mitt "wingapo", men jag lovar, det var bara vinden och löven som fattades för att jag och Pocahontas skulle kunna byta plats!

*En bra blogg överdriver alltid en gnutta...