Idag vandrade jag omkring i den pyttelilla staden och gömde mej i butiker för någon så bekant som Iskall Vind. Ett bra gömställe var Blossom som jag förnöjt strosade runt i. Och plötsligt kände jag att jag kan inte gå hem utan en ny, fin sak. Och en ny, fin sak var det inte svårt att hitta i den fenomenala butiken. Så hem kom jag med den här:
På väg hem slog tanken mej att jag verkligen skulle behöva det där nya bordet...eller byrån, som jag så länge velat ha! Så jag hoppade snabbt in i min bil och körde till första bästa loppis. Där hittade jag inte den byrå jag i huvudet föreställt mej, men dock ett fint gammal symaskinsbord. Fast det köpte jag inte. Det var ju inte det jag var ute efter. Sen åkte jag runt och letade, men hittade ingenting.
Alltför sent förstod jag att det ju verkligen var symaskinsbordet jag ville ha! Men när jag väl kom tillbaka var det sålt. Den gamle mannen sa att han precis burit ner det. Jag var kanske 5 minuter för sen. Aaaaaaaaarrrrrrrhhh!!! Den besvikelse jag kände var så stor att jag själv blev alldeles häpen! Hur kan man vela ha något så mycket utan att veta om det??
Så nu sitter jag här utan nåt fint, gammalt symaskinsbord. Bra tänkt Hjärnan, liksom, nästa gång kan du ju impulsera ut om vad jag verkligen vill ha!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar