"Trösta mej, för jag är älskad"

Om man frågade vilket som helst av mina barn där jag jobbar, vad deras största rädsla är, tänker du kanske att de skulle svara: "ormar", "spöken", "mördare" eller något annat hemskt som man kan läsa om i sagorna. Men då kan jag tala om att du föreställer dej fel! För svaret skulle högst antagligen bli "kärlek".

Senast idag kom fler än en med tårar i ögonen och berättade att nåt annat barn sagt att hon eller han var kär i honom eller henne. Tårarna flödar med rätta, för jag menar, kom igen, vem vill väl bli utpekad som den som älskar någon annan?! Förra veckan såg vi på Pocahontas - som är en mycket bra film, om än ganska otäck;  massor dör, krig fram och tillbaka och hövdingen slår nästan in skallen på John Smith. Men allt detta skrämde inte barnen. Nej, de skrek istället högt av förfäran och gömde sig bakom bänkarna när Pocahontas och John kysstes eller stod varann för nära. För kärlek, mina vänner, det är något att akta sig för!

Betraktande allt detta har jag sucka smått i mitt inre och tänkt "uh, va löjligt"... tills jag för en stund sen insåg att även jag är rädd för kärlek.  Min rädsla uttrycker sej kanske annorlunda och jag blir kanske inte arg över att nån säger att jag tycker om min pojkvän. Men själv säger jag det allt för sällan. Och jag blundar kanske inte för kyssarna i en film, men för de verkliga skulle jag gärna gömma mej bakom en bänk ibland jag också.

Det är hemsk att vara rädd för kärlek... för tänk bara på vad motsatsen kan ställa till med!