All by my self

Jag trivs med mitt jobb...faktiskt...än så länge. Med det sagt betyder det inte att jag vill fortsätta speciellt länge till. Men det har varit något som gnagt inuti mej som jag inte kunnat sätta fingret på, men som ploppade upp till ytan igår när jag besökte min gamla skola - jag saknar the company of människor i min ålder..!

Min kolleg(or)a är alla väldigt trevliga och jag tycker massor om dem. Men de är alla ganska mycket äldre än jag och det märks speciellt tydligt när vi lunchar tillsammans: Jag, som annars tycker om att prata, öppnar munnen enbart för gaffeln och hans påhäng eftersom alla andra endast pratar om sina barn, dess aktiviteter, knasiga äkta makar och de hundraelva fönster som måste tvättas... Jag har liksom inget av dessa... än.

En annan sak som uppenbarades för mej igår var vuxna människors...ja, jag vet inte, elakhet? Jag kom nämligen körandes i min bil när jag på låååångt håll fick se en gammal man korsa gatan. Jag har aldrig i mitt liv sett någon ta så små steg! För honom tog det säkert 5 minuter att gå över gatan, som var ca 10 meter bred (eller jag har ingen aning hur breda gator är??). När jag väl kom fram och stannade för honom var han redan halvvägs och kämpade tappert fram över den hala vägen... medan vuxna män och kvinnor susade förbi, som om han inte fanns över huvud taget. Snacka om mr Cellofane!

Hur kan vuxna människor bete sig så? Förstår de faktiskt inte att hjälpa honom? Vem har uppfostrat dem isåfall?? Eller vill de inte? Vem har isåfall, ännu mer, uppfostrat dem?? Vårt samhälle kanske förespråkar All by my self. Fast det gör inte jag.