På avstånd hörs en själ

Jag har varit på pianolektion idag och äntligen börjat jobba med mina egna sånger. Eller en av dem, men ett steg i rätt riktning i alla fall. Och jag måste erkänna att jag är löjligt förtjust i den!

När jag skrev den i somras tyckte jag nog att den blev väldigt bra - jag hade lätt för att skriva texter, eftersom det hände så mycket i mitt liv. Men melodin hade jag svårare med. När jag sätter mig vid pianot är jag verkligen ingen Mozart eller Händel som genast spelar den melodislinga de i huvudet hört... Istället sitter jag och stirrar på tangenterna och drar liksom lott om vilket ackord som ska få bli det första. Sen fortsätter jag bara därifrån.

Men den här sången, "På avstånd", blev trots detta lotteri väldigt bra och min pianolärare sa nöjt efter att jag spelat igenom den: "Du har verkligen hittat dej själv - den är en spegelbild av sin själ!" Något ungefärligt bra måste man ju ha åstadkommit för att förtjäna en sån kommentar, eller hur?

Men nu ska vi alltså jobba mera på den och göra den ännu bättre - hur finematastiskt är inte det?! Jag ska hitta på ett förspel, skriva ner melodin (i noter på ett notpapper!), ändra på, lägga till eller ta bort ackord osv. osv. Den kanske blir en hit när den är färdig som spelas i alla radiokanaler och alla som hör den tänker: "Wow... På avstånd lyssnar vi till Linas själ!"