Förra veckan sa en av killarna på mitt Eftis: "Kvinnona ska int göra kara-arbejti" till en tjej som krånglade med låset till snickarboden. Då fnissade jag bakom hans rygg. Idag gömde jag mej bakom.
Jag brukar tänka att jag är väldigt praktiskt lagd. Nu är det väl ingen lögn direkt och det är inte så att jag inte skulle få jobbet gjort... Det är bara det att det tar längre än nödvändigt och med många krumbukter.
Idag hade en låda gått sönder på Eftiset. Inget svårt jobb alls att fixa; bara trycka in pluggarna igen, limma lite här och där och, vóila, så skulle den vara fixad. Det såg jag ju direkt! Viktigt var ju dock att vända biten som ramlat loss rätt väg. Men det såg jag ju också, så detta skulle jag fixa på nolltid! Jag hämtade lim, pluttade ut i de små hålen, trilskade med bitarna som ramlade hit och dit, tryckte in pluggarna, hamrade och slog och kollade så det satt fast ordentligt. Ja, det gjorde det. Bra Lina! Nu skulle jag bara limma fast andra sidan... Trodde du ja! Naturligtvis hade jag ju limmat och hamrat ihop allt fel väg! Det vara bara att dra loss allt igen.
Sen pluttade jag lim igen, siktade och hamrade fast, nervöst kollande om biten satt rätt nu. Det gjorde den. Puh! Så jag limmade lite till, smetade ut och tryckte ihop hörnen som passade som en smäck. Hurra för Lina, hon fixar allt! ...Men, vilken konstig låda, tänkte jag - den har ju ingen botten?? Men, jo-ho, det hade den minsann. Det var bara det att botten låg på bordet, bredvid den övriga delen av låd-kroppen.
Jag fick riva allt igen, pussla ihop, limma och hamra. Men en låda blev det i alla fall! Och nu vill jag ju inte mena att alla kvinnor är födda med svårigheter att montera lådor och att killens uttalande var rätt... Men jag kan väl i all sin dar hålla med om att andra i alla fall är lite smidigare än jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar