Om att hemma är bäst

Imårse när jag åkte hemifrån tänkte jag: hur ska man nånsin lära sej att älska en plats lika mycket som den varifrån man kommer? För här, där jag växt upp, är jag hemma. Jag förstår alla dofter, känner alla ljud, vet hur många steg jag måste ta för att komma till postlådan... jag är trygg. Och idag lämnade jag allt det där...

Idag har jag alltså rest iväg ca 500km till min nya studieort. Hittills känns det sådär. Rummet är från nittonhundrafrusi som min syster skulle säga...och jag har tusenmiljoner huvudvärk. Men jag har i alla fall träffat trevliga människor och pratat finska! Jag har frågat om tåg, beställt taxi, förklarat vart jag ska, chitt-chattat och frågat om vägen! Det om något fick mej på lite bättre humör!

Bara för kvinnan i bakgrunden...

En annan bra sak är att jag äntligen får träffa min pojkvän som jag inte sett på evigheter! ...Fast det har å andra sidan inget att göra med var jag befinner mej... Men vill man se det från den ljusa sidan kan man säga såhär: Med min charm och roliga studier ska nog detta gå... och endast ett år jag måst bo i detta råtthål! :) (positiv sarkasm kryddat med rim!)

Still pretty excited...

Nä, vettja det ska gå bra... Men hemma e nog ändå alltid hemma å här låter allt annorlunda.

...not so much anymore.