Nothing comes from nothing

Den senaste veckan jag jag och min klass tillbringat på DocPoint i vårt lands huvudstad. En dokumentärfilmsfestival för att förtydliga. Det var en trevlig förstagångshändelse i mitt liv och jag såg allt från kassa historielösa dokumentärer till otroligt bra, inspirerande och roliga!

Men, enough about that, det var int därför jag nu beslöt mig för att stjäla lite tid och skriva ett av mina numera sällan publicerade inlägg. Orsaken till att jag skriver är att jag inte fattar hur dagens ungdom , ja, jag skriver så eftersom jag tror att tankesättet drabbat främst oss, kan begära att få allt gratis och serverat?

Vi diskuterade i vår klass hur svårt det är att göra dokumentärer idag, för ingen vill ge pengar till produktionen och ingen vill ge pengar för att få visa den färdiga produkten. Varför är det så? Att vi förväntar oss få en massa saker, se och uppleva, men aldrig är villig att betala för det? Vi vill ha allt, men vi är inte beredda att ge något i gengäld för det! Jag hoppas dagen kommer när allt vi vill ha inte finns. Och det finns inte därför att någon har fattat att sluta slita, svettas och kämpa för att färdigställa det du begär att få gratis..!

För nothing comes from nothing...så är det bara!

Om lågavlönade drömyrken och män med bags

Jag kom just hem från vår Huvudstad... åkandes den lokala bussen. Och då kom jag att tänka så här:

Är det inte konstigt att de yrken man som barn uppmanas att se upp till, blir nedvärderade när man blir vuxen? För, ta vilken barnbok som helst och alla yrken som chaufför, brandman, ambulansförare, butiks"tant" och lärare höjs till skyarna, framställs som förebilder och är varje barns yrke i lek och fantasi. Drömmen om att man ska bli en "busschaufför med glatt humör" uppmuntras, byggs och hejjas på av de vuxna...

Ända tills barnet blir lite äldre och omvärldens inställning till dessa yrken förändras tvärt; nu ramlar de lågt ner i rankningen av "fina jobb", lönen är dålig och jobbtiderna sena. Nej, dessa människor, som jobbar som butikstant, lärare eller busschaufför, de är det knappt värt att ens hälsa på!

Och det var den handlingen, eller snarare frånvaron av handling, som fick mej att skriva detta inlägg. Jag har åkt mer buss det senaste halvåret, än jag gjort hela mitt liv innan... och det gör mej ont att jag känner mej duktig när jag säger "hej" och "tack" till busschauffören när jag stiger på och av. Och jag känner mej snäll och trevlig därför att ingen annan gör det. Varför är det så? Varför behandlas de människor som faktiskt gör konkreta handlingar för oss, som en del av inredningen? Sluta med det, hörni!

Och till sist en helt annan sak... Idag har jag sett minst 10 män gå omkring med små bagar. Är det 2014-talets nya herrmode? Jag vill inte vara negativ... men, really?? Och vad ska man kalla dem? Man-bag går jag inte med på. Kanske en sammanslagning: mags? "Han tog sin mag och gick" M-m...det kunde funka!